onsdag 12 juni 2013

SKATTETILLÄGG OCH STRAFFPÅFÖLJD - FRÅGAN OM DUBBELBESTRAFFNING ÄNTLIGEN AVGJORD

Högsta Domstolen (HD) har in plenum avgjort frågan om huruvida straffpåföljd och skattetillägg innebär icke tillåten dubbelbestraffning (mål nr B 4946-12). Enligt vedertagna rättsliga prinicper, stadfästa både i Europakonventionen och EUs stadga om de grundläggande rättigheterna, får ingen lagföras eller straffas flera gånger för samma brott (ne bis in idem) .



Sverige har anslutit sig till det sjunde tilläggsprotokollet i Europakonventionens, och det gäller därigenom som lag här i landet enligt lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Av artikel 4.1 i protokollet framgår det att ingen får lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott, för vilket han redan har blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i denna stat.



 
En motsvarande bestämmelse finns i EUs rättighetsstadga, som blev rättsligt bindande genom att Lissabonfördraget trädde i kraft den l december 2009. Enligt artikel 50 får ingen lagföras eller straffas på nytt för en lagöverträdelse för vilken han eller hon redan har blivit frikänd eller dömd i unionen genom en lagakraftvunnen brottmålsdom i enlighet med lagen. Bestämmelsen har alltså genom sin koppling till unionen ett mer vidsträckt geografiskt tillämpningsområde än artikel 4 i tilläggsprotokollet, där det talas om ett andra förfarande i samma stat. Stadgan utökar inte unionens befogenheter så som de definieras i fördragen, och den riktar sig till medlemsstaterna endast när de tillämpar unionsrätten. Inom detta tillämpningsområde ska stadgan ha samma rättsliga värde som fördragen och sålunda ingå i EUs primära regelverk. (Se artikel 6.1 i fördraget om Europeiska unionen och artikel 51 i stadgan.)
 
Enligt Europadomstolen ska tolkningen och tillämpningen av Europakonventionen inte vara restriktiv; konventionens rättigheter ska vara effektiva och möjliga att utöva i praktiken. HD konstaterar i det nu avgjorda målet att Artikel 4 måste så förstås att den förhindrar lagföring och dom för ett andra brott i den mån som detta härrör från identiska fakta eller från fakta som i allt väsentligt är desamma som beträffande det första brottet. Prövningen ska utgå från vad som objektivt bildar en uppsättning konkreta fakta som berör samma svarande och är oupplösligt förbundna med varandra till tid och rum. (Se §§ 80-84 i domen.)
 
Tidigare  ansågs bedömningen vila på att de båda sanktionerna byggde på olika subjektiva förutsättningar och att skattebrotten förutsatte uppsåt eller grov oaktsamhet medan skattetillägg skulle tas ut om felaktigheten inte var ursäktlig.
 
HD fann till en början att skattetillägget har sådan straffrättslig karaktär att det omfattas av artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till Europakonventionen och att bedömningen måste bli densamma när det gäller artikel 50 i rättighetsstadgan, i den mån det blir fråga om att tillämpa unionsrätt.
 
Vidare får skattetillägg och ansvar för skattebrott som baserar sig på en och samma deklarationsuppgift, enligt HD, anses grundade på samma faktiska omständigheter,
nämligen de konkreta handlingar som innebär att en oriktig uppgift lämnats i skattebrottslagens respektive skatteförfarandelagens mening. Därmed avser förfarandena samma brott.
 
Däremot fann HD att förbuden mot dubbla förfaranden och straff normalt tillåter åtal och dom för bokföringsbrott även om skattetillägg har tagits ut.
 
Skyddet mot dubbel lagföring och dubbla straff ska tillämpas vid oriktiga uppgifter av betydelse för inkomstskatt, mervärdesskatt, arbetsgivaravgifter och liknande avgifter.
 
Om ett skattetillägg har tagits ut av en juridisk person på grund av en oriktig uppgift i skatteförfarandet, innebär det inte i sig något hinder mot att uppgiftslämnaren åtalas för brott enligt skattebrottslagen. Förfarandet mot den juridiska personen är ju då inte riktat mot den som har lämnat uppgiften på det sätt som krävs för att förbudet mot dubbla lagföringar ska vara tillämpligt. Sanktionerna avser olika rättssubjekt. Att den som åtalet riktar sig mot äger den juridiska personen förändrar inte den bedömningen. Att det förhåller sig på det angivna sättet enligt unionsrätten framgår, enligt HD, så klart av förbudets ordalydelse, att frågan är acte claire, dvs. det är inte nödvändigt att begära  förhandsavgörande av EU-domstolen. När staten genom ett rättsligt förfarande (jfr. handelsbolag, företrädaransvar) har krävt en fysisk person på betalning av ett skattetillägg, får emellertid förbudet mot dubbel lagföring anses hindra ett åtal för brott enligt skattebrottslagen mot henne eller honom för samma oriktiga uppgift, även om en juridisk person är primärt ansvarig.
 
Enligt svensk rätt råder ett starkt systematiskt samband mellan reglerna om rättskraft och bestämmelserna om lis pendens som rättegångshinder. Lika väl som domens rättskraft hindrar ett nytt åtal för samma gärning (res judicata), innebär en pågående rättegång att ett nytt åtal inte får väckas mot den tilltalade för en gärning som han eller hon redan står under åtal för (lis pendens). Saken brukar beskrivas så, att när ett rättsligt förfarande - om det fullföljs - resulterar i ett avgörande som medför res judicata för en viss talan, innebär förfarandet att lis pendens föreligger med avseende på denna talan. För att rättegångshinder på grund av lis pendens ska föreligga i brottmålet måste det dock krävas att frågan om ett uttag av skattetillägg dessförinnan har konkretiserats i det enskilda fallet. Det avgörande bör, enligt HD, vara när Skatteverket har fattat sitt beslut om att påföra skattetillägg. Från den tidpunkten föreligger alltså hinder mot åtal.
 
HD sammanfattar sitt principresonemang på följande sätt:
 
Rätten att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott (gärning) omfattar systemet med skattetillägg och påföljd för brott mot skattebrottslagen. Rätten omfattar såväl mervärdesskatt som andra skatter och avgifter. Den gäller när skattetillägg och påföljd för skattebrott aktualiseras för en och samma fysiska person, också när en juridisk person är primärt ansvarig för skattetillägget. Det föreligger hinder mot åtal för skattebrott även om beslutet om skattetillägg inte har vunnit laga kraft.



I det aktuella fallet innebär dessa ställningstaganden att åtalet avvisades i fråga om ett grovt skattebrott avseende den åtalades inkomstskatt, eftersom han i den delen hade personligen påförts skattetillägg för samma påstått oriktiga uppgifter som åtalet avsåg. Åtalet för grovt bokföringsbrott kunde däremot prövas utan hinder av de påförda skattetilläggen. Det fanns inte heller något hinder mot att pröva åtalet för grovt skattebrott avseende mervärdesskatt och arbetsgivaravgifter, eftersom skattetilläggen hade tagits ut av hans aktiebolag och inte av honom personligen.


Det fanns inte heller något hinder mot att pröva åklagarens talan om näringsförbud, som grundades på ett påstående om att personen hade satt sina skyldigheter i den i bolaget bedrivna näringsverksamheten åt sidan.
 
Domen, som beslutades in plenum, innebär att HD ändrat uppfattning i frågan om skattetillägg och straff för samma förseelse. 2010 avgjorde HD två fall (B 5498-09) och (B 2509-09) där en majoritet ansåg att det fanns visst utrymme för dubbelbestraffning. Förutom att nya viktiga principiella ställningstaganden nu gjorts, kommer rättssystemet och Skatteverket till följd av domen att belastats av en mängd resningsansökningar och skadeståndskrav från personer som dömts till fängelsestraff och böter för skattebrott trots att de dessutom påförts skattetillägg. Dubbla straff torde regelmässigt ha utdömts. Det rör sig om tusentals personer. De sammanlagda skadeståndskraven kan bli astronomiska. Dessutom måste lagstiftningen ändras för att hantera det klarlagda rättsläget. En kommitté, Stärkt rättssäkerhet i skatteförfarandet (2012:14), arbetar redan med frågan och väntas lämna ett betänkande i september.

P J Anders Linder avslutar i SvD den 13 juni sin ledarkommentar till domen med följande högst berättigade frågor:
Och hur länge ska Skatteverket få driva skattemål vidare i förvaltningsdomstol även om motparten friats från skattebrott i tings- eller hovrätt? Och varför ska det vara så svårt att få anstånd med betalning av skattekrav medan processen fortfarande pågår? Och varför ska beviskraven vara lägre i skattemål än i brottmål?

 
SvD  DN





 
 


 
 
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar