Företagarna har gjort en undersökning om skattetrycket i småföretag och storföretag. Slutsatsen sägs vara att småföretagen har ett högre skattetryck. Tittar man närmare på deras undersökning blir man dock tvivlande. Inte till att det kanske är som de hävdar, men är deras undersökning verkligen tillförlitlig?
Utredningen är både till volym och innehåll synnerligen tunn – fyra sidor storstilad text i 43 textrader. Det mått på skattebördan som används är skatt i förhållande till omsättningen och skatt i förhållande till lönekostnader! Först trodde jag att det var den effektiva skatten i företag grupperade efter omsättning och anställda, men det är det faktiskt inte. Att skatten i förhållande till lönesumman är låg i arbetskraftsintensiva verksamheter som Hotell & Restaurant och hög i Handel överraskar väl ingen. Inte heller att skatt i förhållande till omsättning är högre i småföretag utan större investeringstillgångar än i storföretag.
Efter att ha beklagat det bristfälliga statistiska underlaget konstaterar utredningen att högre lönsamhet inte kan förklara att småföretagen betalar mer i skatt än de större företagen. Slutsatsen blir därmed att utformningen av skattesystemet med dess möjligheter till periodiseringar, avdrag och koncernjusteringar gynnar de större företagen.
Det kanske är så, men för att vara trovärdigt måste man väl försöka visa det också. Det kanske finns andra förklaringar.
Blotta misstanken om att Företagarna har rätt i sin slutsats är emellertid ytterligare ett gott skäl att avskaffa bolagsskatten.
Varför skall ett företag beskattas för sin inkomst? Företagens vinst kallar vi för ”inkomst”, men det är en inkomst av helt annan karaktär än hushållsinkomst. Hushållens inkomst utgör ersättning för arbete och kapital och är basen för privat konsumtion. Företagets inkomst, vinsten, är ett mått på värdet av det nya kapital och de nya resurser som skapats. Den är ett mått på den tillväxt som möjliggör ökat välstånd och som utgör förutsättningen för en ambitiös välfärdspolitik. Varför bestraffas det företag som åstadkommer detta med en skatt som utgår i relation till skapandet av denna nya resurs? Varför har vi en skatt på skapande? Och varför betalar företag som gör förlust, dvs. förstör det som redan finns, ingenting?
Bortsett från dessa fullkomligt bisarra omständigheter är företagsbeskattningen förenad med en rad skadliga effekter.
- Det är en dyr skatt. Bolagsskatten ger budgettekniskt ca 100 miljarder kr men kostar i tillämpning kanske 15 miljarder hos lagstiftare, skattemyndigheter, företag, domstolar. Den är en guldgruva för skattekonsulter och en lekstuga för akademiker.
- Den ger samhällsekonomiska kostnader genom effektivitetsförluster, därför att den styr investeringsbesluten på ett irrationellt sätt.
- Det är en liten skatt. Den motsvarar drygt 5 % av samtliga skatter och avgifter.
- Den är så svår att tillämpa att den är en rättssäkerhetsrisk. Bara lagtextmassan för företagsbeskattningen är 4 gånger så omfattande som för inkomst av tjänst och oändligt mycket mer komplicerad.
- Den är helt onödig. Det som bolagen inte betalar i skatt kommer att stärka företagens kapitalbas och/eller öka löneutbetalningar och utdelningar som beskattas. Bolagsskatten är endast en förtida beskattning som ytterst bärs – liksom alla skatter – av hushållen. Ett bortfall av de ca 100 miljarder som skatten ger idag skulle således vara endast tillfälligt.
- Den skapar kriminalitet genom att den gör kringgåenden lönsamma. Gränsen mellan kriminalitet och skicklig skatteplanering kan vara hårfin.
- Den skapar det förkättrade dubbelbeskattningsproblemet. Ta bort bolagsskatten och dubbelbeskattningen försvinner. Det måste vara politiskt mer framkomligt att skapa stabilare företag och beskatta arbetsfria inkomster än tvärtom.
- Det är en omoralisk skatt. Allmänheten inbillas att någon annan (företagen) betalar deras skatt.
Bolagsskatten är dessutom omodern. I ekonomier utan penninghushållning och med låg kunskapsnivå kan företagsbeskattningen vara den enda möjligheten att ta ut skatt. I välutvecklade ekonomier finns betydligt effektivare metoder att direkt från de fysiska personerna – de som ändå ytterst är de som betalar – ta ut skatterna. I Sverige tar vi ut skatt på löneinkomster (410 mdr kr), på lönekostnader (405 mdr kr), på konsumtion (435 mdr kr) och på kapital (180 mdr kr) med automatik direkt vid källan.
Först när vinsterna tas ut bör beskattning ske. Så är det i t.ex. Estland. Vilken stimulans för företagandet! Och vilken förenkling!
Tillsammans med nationalekonomen Erik Norrman skrev jag i fjol boken Slopad bolagsskatt – analys och konsekvenser (Norstedts Juridik). Analyserna av de ekonomiska effekterna pekade – föga förvånande – på stora svenska vinster för investeringar och statsfinanser om bolagsskatten reducerades kraftigt eller avskaffades. Problem av teknisk natur är hanterliga. De är löjligt små i förhållande till de problem som bolagsskatten vållar. De positiva effekterna skulle däremot bli många och närmast överväldigande. Det är dock viktigt att inte komma på efterkälken. Då går investeringstillfällena till andra länder med lägre bolagsskatt.
Bolagsskatten är ett onödigt ont.
måndag 29 december 2008
söndag 28 december 2008
SÄNK BOLAGSSKATTEN TILL 0 %
Ja, Anders Isaksson, du har så rätt.
Trenden i övriga världen är sänkta bolagsskatter, men i Sverige har bolagsskattesatsen legat nästan stilla sedan 1990. Då sattes den till 30 procent. 1994 sänktes den till 28 procent. Fr.o.m. 2009 blir den 26,3 procent. Av EUs 27 stater har 18 stycken lägre bolagsskatt än Sverige; 20 om man räknar med Storbritanniens och Spaniens skattesatser för småföretag. 9 stater har under 20 procent. Estland har 0 % för outdelade vinster. Vi börjar ligga risigt till. Se tabellen i högerkolumnen.
Just nu är det ett idealiskt tillfälle att sänka eller avskaffa bolagsskatten. Med fallande vinster kommer bolagsskatten att bli än obetydligare som finansieringskälla för staten. Utöver de negativa och skadliga effekter bolagsskatten har, och som räknas upp nedan, har skatten den egenskapen att vara extremt svårberäknad och varierande över tiden. 2002 var den 44 miljarder kr, 2007 var den 101 miljarder kr. För 2008 är prognosen enligt budgetpropositionen 95 miljarder kr. Med de aktuella vinstutsikterna blir den kanske inte ens 50 miljarder kr. Det kortsiktiga skattebortfallet av en kraftig reduktion av skattesatsen skulle kanske därför inte ens märkas och på längre sikt ersätts bortfallen bolagsskatt automatisk av andra skatter. Bolagsskatten är bara en förtida beskattning av framtida hushållsinkomster. Men framför allt skulle frånvaron av skatt på framtida vinst innebära en stimulans för dagens investeringar. Avkastningskraven och risknivån sänks. Utländskt kapital lockas hit.
Bolagsbeskattningen är både onödig och skadlig.
Varför skall ett företag beskattas för sin inkomst? Företagens vinst kallar vi för ”inkomst”, men det är en inkomst av helt annan karaktär än hushållsinkomst. Hushållens inkomst utgör ersättning för arbete och kapital och är basen för privat konsumtion. Företagets inkomst, vinsten, är ett mått på värdet av det nya kapital och de nya resurser som skapats. Den är ett mått på den tillväxt som möjliggör ökat välstånd och som utgör förutsättningen för en ambitiös välfärdspolitik. Varför bestraffas det företag som åstadkommer detta med en skatt som utgår i relation till skapandet av denna nya resurs? Varför har vi en skatt på skapande? Och varför betalar företag som gör förlust, dvs. förstör det som redan finns, ingenting?
Bortsett från dessa fullkomligt bisarra omständigheter är företagsbeskattningen förenad med en rad skadliga effekter.
- Det är en dyr skatt. Bolagsskatten ger budgettekniskt ca 100 miljarder kr men kostar i tillämpning kanske 15 miljarder hos lagstiftare, skattemyndigheter, företag, domstolar. Den är en guldgruva för skattekonsulter och en lekstuga för akademiker.
- Den ger samhällsekonomiska kostnader genom effektivitetsförluster, därför att den styr investeringsbesluten på ett irrationellt sätt.
- Det är en liten skatt. Den motsvarar drygt 5 % av samtliga skatter och avgifter.
- Den är så svår att tillämpa att den är en rättssäkerhetsrisk. Bara lagtextmassan för företagsbeskattningen är 4 gånger så omfattande som den för inkomst av tjänst och oändligt mycket mer komplicerad.
- Den är helt onödig. Det som bolagen inte betalar i skatt kommer att stärka företagens kapitalbas och/eller öka löneutbetalningar och utdelningar som beskattas. Bolagsskatten är endast en förtida beskattning som ytterst bärs – liksom alla skatter – av hushållen. Ett bortfall av de ca 100 miljarder som skatten ger idag skulle således vara endast tillfälligt.
- Den skapar kriminalitet genom att den gör kringgåenden lönsamma. Gränsen mellan kriminalitet och skicklig skatteplanering kan vara hårfin.
- Den skapar det förkättrade dubbelbeskattningsproblemet. Ta bort bolagsskatten och dubbelbeskattningen försvinner. Det måste vara politiskt mer framkomligt att skapa stabilare företag och beskatta arbetsfria inkomster än tvärtom.
- Det är en omoralisk skatt. Allmänheten inbillas att någon annan (företagen) betalar deras skatt.
Bolagsskatten är dessutom omodern. I ekonomier utan penninghushållning och med låg kunskapsnivå kan företagsbeskattningen vara den enda möjligheten att ta ut skatt. I välutvecklade ekonomier finns betydligt effektivare metoder att direkt från de fysiska personerna – de som ändå ytterst är de som betalar – ta ut skatterna. I Sverige tar vi ut skatt på löneinkomster (410 mdr kr), på lönekostnader (405 mdr kr), på konsumtion (435 mdr kr) och på kapital (180 mdr kr) med automatik direkt vid källan.
Först när vinsterna tas ut bör beskattning ske. Så är det i t.ex. Estland. Vilken stimulans för företagandet! Och vilken förenkling!
Tillsammans med nationalekonomen Erik Norrman skrev jag i fjol boken Slopad bolagsskatt – analys och konsekvenser (Norstedts Juridik). Analyserna av de ekonomiska effekterna pekade – föga förvånande – på stora svenska vinster för investeringar och statsfinanser om bolagsskatten reducerades kraftigt eller avskaffades. Problem av teknisk natur är hanterliga. De är löjligt små i förhållande till de problem som bolagsskatten vållar. De positiva effekterna skulle däremot bli många och närmast överväldigande. Det är dock viktigt att inte komma på efterkälken. Då går investeringstillfällena till andra länder med lägre bolagsskatt.
Bolagsskatten är ett onödigt ont.
Trenden i övriga världen är sänkta bolagsskatter, men i Sverige har bolagsskattesatsen legat nästan stilla sedan 1990. Då sattes den till 30 procent. 1994 sänktes den till 28 procent. Fr.o.m. 2009 blir den 26,3 procent. Av EUs 27 stater har 18 stycken lägre bolagsskatt än Sverige; 20 om man räknar med Storbritanniens och Spaniens skattesatser för småföretag. 9 stater har under 20 procent. Estland har 0 % för outdelade vinster. Vi börjar ligga risigt till. Se tabellen i högerkolumnen.
Just nu är det ett idealiskt tillfälle att sänka eller avskaffa bolagsskatten. Med fallande vinster kommer bolagsskatten att bli än obetydligare som finansieringskälla för staten. Utöver de negativa och skadliga effekter bolagsskatten har, och som räknas upp nedan, har skatten den egenskapen att vara extremt svårberäknad och varierande över tiden. 2002 var den 44 miljarder kr, 2007 var den 101 miljarder kr. För 2008 är prognosen enligt budgetpropositionen 95 miljarder kr. Med de aktuella vinstutsikterna blir den kanske inte ens 50 miljarder kr. Det kortsiktiga skattebortfallet av en kraftig reduktion av skattesatsen skulle kanske därför inte ens märkas och på längre sikt ersätts bortfallen bolagsskatt automatisk av andra skatter. Bolagsskatten är bara en förtida beskattning av framtida hushållsinkomster. Men framför allt skulle frånvaron av skatt på framtida vinst innebära en stimulans för dagens investeringar. Avkastningskraven och risknivån sänks. Utländskt kapital lockas hit.
Bolagsbeskattningen är både onödig och skadlig.
Varför skall ett företag beskattas för sin inkomst? Företagens vinst kallar vi för ”inkomst”, men det är en inkomst av helt annan karaktär än hushållsinkomst. Hushållens inkomst utgör ersättning för arbete och kapital och är basen för privat konsumtion. Företagets inkomst, vinsten, är ett mått på värdet av det nya kapital och de nya resurser som skapats. Den är ett mått på den tillväxt som möjliggör ökat välstånd och som utgör förutsättningen för en ambitiös välfärdspolitik. Varför bestraffas det företag som åstadkommer detta med en skatt som utgår i relation till skapandet av denna nya resurs? Varför har vi en skatt på skapande? Och varför betalar företag som gör förlust, dvs. förstör det som redan finns, ingenting?
Bortsett från dessa fullkomligt bisarra omständigheter är företagsbeskattningen förenad med en rad skadliga effekter.
- Det är en dyr skatt. Bolagsskatten ger budgettekniskt ca 100 miljarder kr men kostar i tillämpning kanske 15 miljarder hos lagstiftare, skattemyndigheter, företag, domstolar. Den är en guldgruva för skattekonsulter och en lekstuga för akademiker.
- Den ger samhällsekonomiska kostnader genom effektivitetsförluster, därför att den styr investeringsbesluten på ett irrationellt sätt.
- Det är en liten skatt. Den motsvarar drygt 5 % av samtliga skatter och avgifter.
- Den är så svår att tillämpa att den är en rättssäkerhetsrisk. Bara lagtextmassan för företagsbeskattningen är 4 gånger så omfattande som den för inkomst av tjänst och oändligt mycket mer komplicerad.
- Den är helt onödig. Det som bolagen inte betalar i skatt kommer att stärka företagens kapitalbas och/eller öka löneutbetalningar och utdelningar som beskattas. Bolagsskatten är endast en förtida beskattning som ytterst bärs – liksom alla skatter – av hushållen. Ett bortfall av de ca 100 miljarder som skatten ger idag skulle således vara endast tillfälligt.
- Den skapar kriminalitet genom att den gör kringgåenden lönsamma. Gränsen mellan kriminalitet och skicklig skatteplanering kan vara hårfin.
- Den skapar det förkättrade dubbelbeskattningsproblemet. Ta bort bolagsskatten och dubbelbeskattningen försvinner. Det måste vara politiskt mer framkomligt att skapa stabilare företag och beskatta arbetsfria inkomster än tvärtom.
- Det är en omoralisk skatt. Allmänheten inbillas att någon annan (företagen) betalar deras skatt.
Bolagsskatten är dessutom omodern. I ekonomier utan penninghushållning och med låg kunskapsnivå kan företagsbeskattningen vara den enda möjligheten att ta ut skatt. I välutvecklade ekonomier finns betydligt effektivare metoder att direkt från de fysiska personerna – de som ändå ytterst är de som betalar – ta ut skatterna. I Sverige tar vi ut skatt på löneinkomster (410 mdr kr), på lönekostnader (405 mdr kr), på konsumtion (435 mdr kr) och på kapital (180 mdr kr) med automatik direkt vid källan.
Först när vinsterna tas ut bör beskattning ske. Så är det i t.ex. Estland. Vilken stimulans för företagandet! Och vilken förenkling!
Tillsammans med nationalekonomen Erik Norrman skrev jag i fjol boken Slopad bolagsskatt – analys och konsekvenser (Norstedts Juridik). Analyserna av de ekonomiska effekterna pekade – föga förvånande – på stora svenska vinster för investeringar och statsfinanser om bolagsskatten reducerades kraftigt eller avskaffades. Problem av teknisk natur är hanterliga. De är löjligt små i förhållande till de problem som bolagsskatten vållar. De positiva effekterna skulle däremot bli många och närmast överväldigande. Det är dock viktigt att inte komma på efterkälken. Då går investeringstillfällena till andra länder med lägre bolagsskatt.
Bolagsskatten är ett onödigt ont.
onsdag 17 december 2008
TRANSFER PRICING OCH BEVISPRÖVNING
Institutet Skatter & Rättssäkerhet höll den 17 december ett seminarium med ovanstående rubrik under ledning av sin ordförande advokat Peter Nordquist. Professor - och numera även advokat - Börje Leidhammar inledde med funderingar kring Bevisbörda och beviskrav i skattemål rörande tillämpningen av reglerna om Transfer Pricing (TP) i inkomstskattelagen (1999:1229), IL, alltså de regler som avser att försvara det svenska beskattningsunderlaget och hindra företagen att genom manipulationer med prissättningen vid affärer med utländska närstående företag minska sin skattepliktiga inkomst i Sverige. Genom lagstiftning under 2007 finns det i Sverige också särskilda regler om hur företagen måste sörja för dokumentation om tillämpade principer och former för sin internationella internprissättning, de s.k. TPD-reglerna. Lagstiftningen har följts upp med omfattande instruktioner från Skatteverket, vilka lagt sten på företagens administrativa börda. Det finns dels Skatteverkets föreskrifter om dokumentation av prissättning mellan företag i intressegemenskap, SKVFS 2007:1, dels Skatteverkets information om dokumentation av prissättning av transaktioner mellan företag i intressegemenskap SKV M 2007:25 .
Detta rättsområde det i särklass mest komplicerade inom skatterätten. Det omfattar inte bara den interna svenska skattelagstiftningen utan inbegriper internationella skatterättsliga konventioner, dubbelbeskattningsavtal och lagstiftningen i de länder med vilka företaget har affärer. Den centrala regeln (den s.k. korrigeringsreglen) finns i 14 kap. 19 § IL och har följande lydelse:
Om resultatet av en näringsverksamhet blir lägre till följd av att villkor avtalats som avviker från vad som skulle ha avtalats mellan sinsemellan oberoende näringsidkare, skall resultatet beräknas till det belopp som det skulle ha uppgått till om sådana villkor inte funnits. Detta gäller dock bara om
1. den som på grund av avtalsvillkoren får ett högre resultat inte skall beskattas för detta i Sverige enligt bestämmelserna i denna lag eller på grund av ett skatteavtal,
2. det finns sannolika skäl att anta att det finns en ekonomisk intressegemenskap mellan parterna, och
3. det inte av omständigheterna framgår att villkoren kommit till av andra skäl än ekonomisk intressegemenskap.
För att underlätta tillämpningen finns det också på övernationell nivå en rekommendation, utarbetad och kontinuerligt uppdaterad och utvidgad av OECD.
Dagens diskussion rörde nu inte dessa - närmast oöverstigliga - problem, utan hur denna lagstiftning skall hanteras av skattemyndigheterna och domstolarna. I princip - eller snarast av hävd för någon lagstiftning finns inte - gäller fri bevisprövning. Enligt 8 § förvaltningsprocesslagen (1971:291), FPL, som reglerar bl.a. skattemålens handläggning, ska domstolen se till att målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver, den s.k. officialprincipen. Domstolen behöver dock inte själv ombesörja utredningen. Det förutsätts att den som har bäst förutsättningar att leda något i bevis ska göra det. Det innebär i det enkla fallet att Skatteverket har bevisbördan för att ett företag haft en viss inkomst, medan företaget förutsätts styrka och motivera sina kostnader. Om inkomståret är 2006 och taxeringsåret (dvs det år deklarationen upprättas och granskas) är 2007, kan Skatteverket fram till utgången av 2007 utan större problem ändra en taxering, s.k. omprövning enligt 4 kap. 7 § taxeringslagen (1990:324), TL, om det finns materiellt fog för det. (I vulgärdebatten hävdas det att det föreligger omvänd bevisbörda, dvs. att den skattskyldige ska bevisa sin oskuld. Så är det inte, men många känner vanmakt när det upplever att Skatteverket inte verkar bry sig om vad man säger.) Om ärendet förs vidare i domstol är bevisbördefördelningen den nyss nämnda. Ändring fr.o.m. 2008 kan emellertid bara göras genom s.k. eftertaxering, som är ett extraordinärt rättsmedel och som lägger hela bevisbördan på Skatteverket om det påkallar ändring av taxeringen. (Det krävs också mer graverande fel från företagtes sida för att eftertaxering ska få ske, men seminaraiediskussionen gällde bara beviskraven.) Kärnan i diskussionen var: hur ska det höjda bevisbördekravet vid eftertaxering utkrävas i praktiken såvitt gäller TP-mål?
Den centrala betämmelsen om eftertaxering finns i 4 kap. 16 § TL, och lyder:
16 § Eftertaxering får ske om den skattskyldige
1. i självdeklaration eller på annat sätt under förfarandet lämnat oriktig uppgift till ledning för taxeringen,
2. lämnat oriktig uppgift i mål om taxering eller
3. underlåtit att lämna självdeklaration, uppgift eller infordrad upplysning trots att han är uppgiftspliktig
och den oriktiga uppgiften eller underlåtenheten medfört att ett taxeringsbeslut avseende den skattskyldige eller hans make, eller, i fråga om förmögenhetsskatt, person som sambeskattas med honom blivit felaktigt eller inte fattats.
Vad som avses med oriktig uppgift framgår av 5 kap. 1 § andra stycket.
När det gäller eftertaxering för tillämpning av korrigeringsregeln, ankommer det på Skatteverket att bevisa att intressegemenskap föreligger, att det tillämpade priset avviker från vad som skulle ha avtalats mellan sinsemellan oberoende näringsidkare och att det är intressegemenskapen som föranlett det avvikande priset. Skattemyndigheten ska också visa att det inte finns några ytterligare kostnader som rätteligen ska belasta företaget och att avvikelsen inte kan ha berott på något annan än intressegemenskapen. De sistnämnda omständigheterna kan i och för sig företaget bäst visa och har väl normalt intresse att göra det, men genom att ett eftertaxeringsyrkande ses som en helhet är det Skatteverkets uppgift.
När TPD-regelerna infördes framhölls det att de inte avsåg att ändra på reglerna om bevisbördans placering (prop. 2005/06:169 s 102 och avsnitt 7.4).
Leidhammars poäng var att lyfta fram att det i TP-mål inte verkar ha observerats att det föreligger skilda beviskrav mellan omprövning och eftertaxering, och att det inte är företaget som har att bevisa vad som talar till dess fördel även i eftertaxeringsmål.
En livlig diskussion utbröt. Det rådde knappast olika uppfattning om att Leidhammar har rätt i princip. Tillvaron är emellertid ibland så komplicerad att det kan vara svårt att skilja mellan helhet och delar när det gäller att avgöra innehållet i ett yrkande. I synnerhet gäller detta i TP-mål. Ska Skatteverket beskriva och styrka omständigheter som verket inte kan känna till blir problemet oöverstigligt. Det är en helt annan situation än i ett mål som gäller om en inkomst inte redovisats eller om en icke avdragsgill kostnad bokförts.
Rådet till företag som dras in i eftertaxeringsprocesser i TP-frågor blir därför att framhålla att det är Skatteverket som har hela bevisbördan.
Samma dag läser vi i tidningarna om att Volvo fått avdrag för nedskrivning av en fordran på ett brittiskt dotterbolag medan ICA av länsrätten vägrats ett ränteavdrag på 1,8 miljarder kr. Volvos framgång fick börskursen att hoppa upp 4 %. Häromdagen meddelade ICA att Skatteverket nekat koncernen att göra ränteavdrag på nästan 3,2 miljarder kronor under perioden 2004-2007. Man kan var förvissad om att såväl företag som Skatteverket anser att man haft rätt.
Vi får väl se hur det går när domarna överklagas. På nytt kommer domstolarna att behöva ta ställning till den omöjliga uppgiften att avgöra vad som är marknadsmässiga villkor i affärer mellan närstående. Utgången blir ett lotteri, eftersom detta är något som är omöjligt att objektivt avgöra.
Vad som egentligen är en kamp mellan olika länder om beskattningsunderlaget från företagens vinster, driver enskilda länders skattemyndigheter som skattemål vid nationella domstolar mot enskilda företag med gigantiska insatser. Ett motdrag av företag som utsätts för detta vore att yrka att Skatteverket kräver in uppgift om hur skattemyndigheten i det andra landet ställer sig. Den tycker förmodligen att det landet skulle haft ännu mera av beskattningsunderlaget.
Men helst skulle hela bolagsbeskattningen avskaffas. Argumenten finns här och i kolumnen till höger i bloggen.
Detta rättsområde det i särklass mest komplicerade inom skatterätten. Det omfattar inte bara den interna svenska skattelagstiftningen utan inbegriper internationella skatterättsliga konventioner, dubbelbeskattningsavtal och lagstiftningen i de länder med vilka företaget har affärer. Den centrala regeln (den s.k. korrigeringsreglen) finns i 14 kap. 19 § IL och har följande lydelse:
Om resultatet av en näringsverksamhet blir lägre till följd av att villkor avtalats som avviker från vad som skulle ha avtalats mellan sinsemellan oberoende näringsidkare, skall resultatet beräknas till det belopp som det skulle ha uppgått till om sådana villkor inte funnits. Detta gäller dock bara om
1. den som på grund av avtalsvillkoren får ett högre resultat inte skall beskattas för detta i Sverige enligt bestämmelserna i denna lag eller på grund av ett skatteavtal,
2. det finns sannolika skäl att anta att det finns en ekonomisk intressegemenskap mellan parterna, och
3. det inte av omständigheterna framgår att villkoren kommit till av andra skäl än ekonomisk intressegemenskap.
För att underlätta tillämpningen finns det också på övernationell nivå en rekommendation, utarbetad och kontinuerligt uppdaterad och utvidgad av OECD.
Dagens diskussion rörde nu inte dessa - närmast oöverstigliga - problem, utan hur denna lagstiftning skall hanteras av skattemyndigheterna och domstolarna. I princip - eller snarast av hävd för någon lagstiftning finns inte - gäller fri bevisprövning. Enligt 8 § förvaltningsprocesslagen (1971:291), FPL, som reglerar bl.a. skattemålens handläggning, ska domstolen se till att målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver, den s.k. officialprincipen. Domstolen behöver dock inte själv ombesörja utredningen. Det förutsätts att den som har bäst förutsättningar att leda något i bevis ska göra det. Det innebär i det enkla fallet att Skatteverket har bevisbördan för att ett företag haft en viss inkomst, medan företaget förutsätts styrka och motivera sina kostnader. Om inkomståret är 2006 och taxeringsåret (dvs det år deklarationen upprättas och granskas) är 2007, kan Skatteverket fram till utgången av 2007 utan större problem ändra en taxering, s.k. omprövning enligt 4 kap. 7 § taxeringslagen (1990:324), TL, om det finns materiellt fog för det. (I vulgärdebatten hävdas det att det föreligger omvänd bevisbörda, dvs. att den skattskyldige ska bevisa sin oskuld. Så är det inte, men många känner vanmakt när det upplever att Skatteverket inte verkar bry sig om vad man säger.) Om ärendet förs vidare i domstol är bevisbördefördelningen den nyss nämnda. Ändring fr.o.m. 2008 kan emellertid bara göras genom s.k. eftertaxering, som är ett extraordinärt rättsmedel och som lägger hela bevisbördan på Skatteverket om det påkallar ändring av taxeringen. (Det krävs också mer graverande fel från företagtes sida för att eftertaxering ska få ske, men seminaraiediskussionen gällde bara beviskraven.) Kärnan i diskussionen var: hur ska det höjda bevisbördekravet vid eftertaxering utkrävas i praktiken såvitt gäller TP-mål?
Den centrala betämmelsen om eftertaxering finns i 4 kap. 16 § TL, och lyder:
16 § Eftertaxering får ske om den skattskyldige
1. i självdeklaration eller på annat sätt under förfarandet lämnat oriktig uppgift till ledning för taxeringen,
2. lämnat oriktig uppgift i mål om taxering eller
3. underlåtit att lämna självdeklaration, uppgift eller infordrad upplysning trots att han är uppgiftspliktig
och den oriktiga uppgiften eller underlåtenheten medfört att ett taxeringsbeslut avseende den skattskyldige eller hans make, eller, i fråga om förmögenhetsskatt, person som sambeskattas med honom blivit felaktigt eller inte fattats.
Vad som avses med oriktig uppgift framgår av 5 kap. 1 § andra stycket.
När det gäller eftertaxering för tillämpning av korrigeringsregeln, ankommer det på Skatteverket att bevisa att intressegemenskap föreligger, att det tillämpade priset avviker från vad som skulle ha avtalats mellan sinsemellan oberoende näringsidkare och att det är intressegemenskapen som föranlett det avvikande priset. Skattemyndigheten ska också visa att det inte finns några ytterligare kostnader som rätteligen ska belasta företaget och att avvikelsen inte kan ha berott på något annan än intressegemenskapen. De sistnämnda omständigheterna kan i och för sig företaget bäst visa och har väl normalt intresse att göra det, men genom att ett eftertaxeringsyrkande ses som en helhet är det Skatteverkets uppgift.
När TPD-regelerna infördes framhölls det att de inte avsåg att ändra på reglerna om bevisbördans placering (prop. 2005/06:169 s 102 och avsnitt 7.4).
Leidhammars poäng var att lyfta fram att det i TP-mål inte verkar ha observerats att det föreligger skilda beviskrav mellan omprövning och eftertaxering, och att det inte är företaget som har att bevisa vad som talar till dess fördel även i eftertaxeringsmål.
En livlig diskussion utbröt. Det rådde knappast olika uppfattning om att Leidhammar har rätt i princip. Tillvaron är emellertid ibland så komplicerad att det kan vara svårt att skilja mellan helhet och delar när det gäller att avgöra innehållet i ett yrkande. I synnerhet gäller detta i TP-mål. Ska Skatteverket beskriva och styrka omständigheter som verket inte kan känna till blir problemet oöverstigligt. Det är en helt annan situation än i ett mål som gäller om en inkomst inte redovisats eller om en icke avdragsgill kostnad bokförts.
Rådet till företag som dras in i eftertaxeringsprocesser i TP-frågor blir därför att framhålla att det är Skatteverket som har hela bevisbördan.
Samma dag läser vi i tidningarna om att Volvo fått avdrag för nedskrivning av en fordran på ett brittiskt dotterbolag medan ICA av länsrätten vägrats ett ränteavdrag på 1,8 miljarder kr. Volvos framgång fick börskursen att hoppa upp 4 %. Häromdagen meddelade ICA att Skatteverket nekat koncernen att göra ränteavdrag på nästan 3,2 miljarder kronor under perioden 2004-2007. Man kan var förvissad om att såväl företag som Skatteverket anser att man haft rätt.
Vi får väl se hur det går när domarna överklagas. På nytt kommer domstolarna att behöva ta ställning till den omöjliga uppgiften att avgöra vad som är marknadsmässiga villkor i affärer mellan närstående. Utgången blir ett lotteri, eftersom detta är något som är omöjligt att objektivt avgöra.
Vad som egentligen är en kamp mellan olika länder om beskattningsunderlaget från företagens vinster, driver enskilda länders skattemyndigheter som skattemål vid nationella domstolar mot enskilda företag med gigantiska insatser. Ett motdrag av företag som utsätts för detta vore att yrka att Skatteverket kräver in uppgift om hur skattemyndigheten i det andra landet ställer sig. Den tycker förmodligen att det landet skulle haft ännu mera av beskattningsunderlaget.
Men helst skulle hela bolagsbeskattningen avskaffas. Argumenten finns här och i kolumnen till höger i bloggen.
fredag 12 december 2008
AVDRAGSGILLA GÅVOR
Karin Arnell skriver i en krönika i SvD den 12 december att Avdragsrätt ger mer generositet. Samma dag får jag Svensk Skattetidning nr 10 i brevlådan, där skattejuristen Cecilia Gunne beskriver det förslag till lagstiftning om rätt till avdrag för allmännyttiga ändamål som hon utarbetat på uppdrag av några kvalificerat allmännyttiga organisationer.
En statlig utredning, som arbetar med frågan, ska lämna ett förslag den 30 juni 2009. Utredaren ska bl.a. bedöma om fördelarna med en ordning med skatteincitament överväger nackdelarna. Även om utredaren bedömer att nackdelarna överväger fördelarna, ska emellertid ett förslag med författningstext om sådana incitament utarbetas. Cecilia Gunne tycker att direktiven andas skepsis mot att "förorena" skattesystemet med avdragsrätt för gåvor och tycker det det ser ut som en politisk eftergift till en alliansbroder att det särskilt poängteras att ett lagförslag ska lämnas även om utredaren finner att avdragsrätt inte bör införas. Det är inte svårt att hålla med henne. Utredaren ska även göra en EG-rättslig analys av frågan och de åtgärder som föreslås.
Cecilia Gunne är medveten om svårigheterna. Vilka ska få vara mottagare av avdragsgilla gåvor? Avdragsrätten måste vara förutsebar. Hur ska avdragen kontrolleras? Ett krux är att f.n. pågår en utredning om ideella föreningars och stiftelsers beskattning. Det kan vara lämpligt att samordna reglerna så att avdragsrätten samordnas med skattefriheten för skattebefriade organisationer. Den utredningen blir dock inte klar förrän den 30 juni 2009. Ett särskilt problem är avdragsrätten ska gälla också för gåvor till utländska institutioner? Om inte, strider det kanske mot EG-rätten.
Liksom Cecilia Gunne har jag ett förflutet i skattevärlden. Jag inser både de rättsliga och praktiska problemen med att införa avdragsrätt för gåvor. Det finns också principiella invändningar.
Vid inkomstbeskattningen avser avdragsrätten i första hand kostnader relaterade till inkomsten. Det är inkomsten "netto" efter avdrag för kostnaderna för deras förvärvande och bibehållande som beskattas. Men redan här finns det undantag eller begränsningar (t.ex. 8.000 kr för resor till och från arbetsplatsen och 5.000 för övriga kostnader) av praktiska skäl. Däremot föreligger inte avdragsrätt för privata levnadskostnader. Det finns emellertid rätt till vissa avdrag för att kompensera för särskilda sociala och medicinska problem eller handikapp, som direkt eller indirekt hänger samman med möjligheterna att förvärva en inkomst som förslår till en godtagbar försörjning. Det finns också avdragsrätt för kostnader för omfördelning i tiden av inkomsterna genom avdrag för pensionsförsäkringspremier - men även den rätten är begränsad. Slutligen finns det avdragsrätt för periodiska understöd i vissa rättsligt grundade situationer. Normalt är understöden skattepliktiga för mottagaren. Det är länge sen avdragsrätten för frivilliga periodiska understöd avskaffades.
Jobbskatteavdrag, skattereduktion för hushållsarbete och rot-avdag är inkomstskattelättnader som inte har direkt med förvärvandet av egna inkomster att göra. Men de syftar alla till att underlätta för inkomsttagare att förvärva inkomster.
Avdragsrätt för gåvor skulle därför vara ett undantag av ett unikt slag för privata levnadskostnader. För den som till skillnad mot mig och Cecilia Gunne inte sysslar med skattejuridk och skattepraktik, betyder det kanske inte så mycket med ett sådant brott mot systematiken i skattesystemet. Jag håller med henne om att en avdragsrätt för gåvor skulle "förorena" skattesystemet. Det öppnar för politisk dragkamp om vilka ändamål och organisationer som ska stödjas genom avdragsrätten och för praktiska komplikationer och rättsprocesser.
Det finns också en annan invändning. En avdragsrätt innebär att en del av gåvan finansieras av det allmänna. Beroende på hur väl lagstiftaren lyckas definiera vilka organisationer som får vara mottagare av avdragsgilla gåvor, blir det den enskilde givaren som bestämmer vad vi andra måste vara med och finansiera. Den som vill stödja ett ändamål bör väl göra det av eget intresse och egen ekonomisk kraft och inte åka snålskjuts på andra. Det är väl inte särskilt hedervärt att ståta med ett bidrag till ett behjärtansvärt ändamål när man själv bara bär en del av kostnaden. Det allmänna bekostar resten. Den som argumenterar för större privat delaktighet i finansieringen av ideella ändamål, bör väl inte låta stat och kommun stå för en del därav.
Man kan tycka att skatterna är så höga att det krävs en skattelindring för att orka ge en gåva. Men medicinen är i så fall att sänka skatterna så att medborgarna tycker sig ha råd med gåvor till allmännyttiga ändamål.
Ett problem för sig som utredningen ska beakta är hur en rätt till skatteincitament för gåvor ska förhålla sig till regler som begränsar avdragsmöjligheter för representationskostnader och andra kostnader i företagssektorn. Dessa frågeställningar får enligt direktiven särskild bäring beträffande mindre företag, antingen i form av juridiska personer eller enskild näringsverksamhet. En utgångspunkt för förslaget ska vara att en avdragsrätt för gåvor inte ska kunna utnyttjas av en aktieägare för att ge skattegynnade gåvor till det egna bolaget i stället för aktieägartillskott. Utredningen ska också beakta att det befintliga skattemässiga förbudet mot avdrag för gåvor kan antas utgöra en stödjande funktion till de associationsrättsliga regleringarna rörande värdeöverföringar i form av gåva (se 17 kap. 5 § aktiebolagslagen [2005:551] och 10 kap. 8 § lagen [1987:667] om ekonomiska föreningar) och analysera hur dessa gåvoförbud kan påverkas av en avdragsrätt vid beskattningen. En viktig utgångspunkt är också att en skattesubvention inte ska bli mindre vid en gåva direkt från en privatperson än vid en gåva indirekt via ett bolag.
De juridiska och praktiska svårigheterna med avdragsrätt för gåvor inom företagssektorn torde vara ännu större än de ovan omnämnda praktiska och principiella problemen med avdragsrätt för privatpersoner. Dessa svårighet undviks enklast och bäst genom att bolagsbeskattningen avskaffas (se även under rubriken BOLAGSBESKATTNINGEN - SKADLIG OCH ONÖDIG i högerspalten av min blogg). I själva verket är det nog en förutsättning att bolagsbeskattningen avskaffas för att avdragsrätt för gåvor ska kunna införas.
En statlig utredning, som arbetar med frågan, ska lämna ett förslag den 30 juni 2009. Utredaren ska bl.a. bedöma om fördelarna med en ordning med skatteincitament överväger nackdelarna. Även om utredaren bedömer att nackdelarna överväger fördelarna, ska emellertid ett förslag med författningstext om sådana incitament utarbetas. Cecilia Gunne tycker att direktiven andas skepsis mot att "förorena" skattesystemet med avdragsrätt för gåvor och tycker det det ser ut som en politisk eftergift till en alliansbroder att det särskilt poängteras att ett lagförslag ska lämnas även om utredaren finner att avdragsrätt inte bör införas. Det är inte svårt att hålla med henne. Utredaren ska även göra en EG-rättslig analys av frågan och de åtgärder som föreslås.
Cecilia Gunne är medveten om svårigheterna. Vilka ska få vara mottagare av avdragsgilla gåvor? Avdragsrätten måste vara förutsebar. Hur ska avdragen kontrolleras? Ett krux är att f.n. pågår en utredning om ideella föreningars och stiftelsers beskattning. Det kan vara lämpligt att samordna reglerna så att avdragsrätten samordnas med skattefriheten för skattebefriade organisationer. Den utredningen blir dock inte klar förrän den 30 juni 2009. Ett särskilt problem är avdragsrätten ska gälla också för gåvor till utländska institutioner? Om inte, strider det kanske mot EG-rätten.
Liksom Cecilia Gunne har jag ett förflutet i skattevärlden. Jag inser både de rättsliga och praktiska problemen med att införa avdragsrätt för gåvor. Det finns också principiella invändningar.
Vid inkomstbeskattningen avser avdragsrätten i första hand kostnader relaterade till inkomsten. Det är inkomsten "netto" efter avdrag för kostnaderna för deras förvärvande och bibehållande som beskattas. Men redan här finns det undantag eller begränsningar (t.ex. 8.000 kr för resor till och från arbetsplatsen och 5.000 för övriga kostnader) av praktiska skäl. Däremot föreligger inte avdragsrätt för privata levnadskostnader. Det finns emellertid rätt till vissa avdrag för att kompensera för särskilda sociala och medicinska problem eller handikapp, som direkt eller indirekt hänger samman med möjligheterna att förvärva en inkomst som förslår till en godtagbar försörjning. Det finns också avdragsrätt för kostnader för omfördelning i tiden av inkomsterna genom avdrag för pensionsförsäkringspremier - men även den rätten är begränsad. Slutligen finns det avdragsrätt för periodiska understöd i vissa rättsligt grundade situationer. Normalt är understöden skattepliktiga för mottagaren. Det är länge sen avdragsrätten för frivilliga periodiska understöd avskaffades.
Jobbskatteavdrag, skattereduktion för hushållsarbete och rot-avdag är inkomstskattelättnader som inte har direkt med förvärvandet av egna inkomster att göra. Men de syftar alla till att underlätta för inkomsttagare att förvärva inkomster.
Avdragsrätt för gåvor skulle därför vara ett undantag av ett unikt slag för privata levnadskostnader. För den som till skillnad mot mig och Cecilia Gunne inte sysslar med skattejuridk och skattepraktik, betyder det kanske inte så mycket med ett sådant brott mot systematiken i skattesystemet. Jag håller med henne om att en avdragsrätt för gåvor skulle "förorena" skattesystemet. Det öppnar för politisk dragkamp om vilka ändamål och organisationer som ska stödjas genom avdragsrätten och för praktiska komplikationer och rättsprocesser.
Det finns också en annan invändning. En avdragsrätt innebär att en del av gåvan finansieras av det allmänna. Beroende på hur väl lagstiftaren lyckas definiera vilka organisationer som får vara mottagare av avdragsgilla gåvor, blir det den enskilde givaren som bestämmer vad vi andra måste vara med och finansiera. Den som vill stödja ett ändamål bör väl göra det av eget intresse och egen ekonomisk kraft och inte åka snålskjuts på andra. Det är väl inte särskilt hedervärt att ståta med ett bidrag till ett behjärtansvärt ändamål när man själv bara bär en del av kostnaden. Det allmänna bekostar resten. Den som argumenterar för större privat delaktighet i finansieringen av ideella ändamål, bör väl inte låta stat och kommun stå för en del därav.
Man kan tycka att skatterna är så höga att det krävs en skattelindring för att orka ge en gåva. Men medicinen är i så fall att sänka skatterna så att medborgarna tycker sig ha råd med gåvor till allmännyttiga ändamål.
Ett problem för sig som utredningen ska beakta är hur en rätt till skatteincitament för gåvor ska förhålla sig till regler som begränsar avdragsmöjligheter för representationskostnader och andra kostnader i företagssektorn. Dessa frågeställningar får enligt direktiven särskild bäring beträffande mindre företag, antingen i form av juridiska personer eller enskild näringsverksamhet. En utgångspunkt för förslaget ska vara att en avdragsrätt för gåvor inte ska kunna utnyttjas av en aktieägare för att ge skattegynnade gåvor till det egna bolaget i stället för aktieägartillskott. Utredningen ska också beakta att det befintliga skattemässiga förbudet mot avdrag för gåvor kan antas utgöra en stödjande funktion till de associationsrättsliga regleringarna rörande värdeöverföringar i form av gåva (se 17 kap. 5 § aktiebolagslagen [2005:551] och 10 kap. 8 § lagen [1987:667] om ekonomiska föreningar) och analysera hur dessa gåvoförbud kan påverkas av en avdragsrätt vid beskattningen. En viktig utgångspunkt är också att en skattesubvention inte ska bli mindre vid en gåva direkt från en privatperson än vid en gåva indirekt via ett bolag.
De juridiska och praktiska svårigheterna med avdragsrätt för gåvor inom företagssektorn torde vara ännu större än de ovan omnämnda praktiska och principiella problemen med avdragsrätt för privatpersoner. Dessa svårighet undviks enklast och bäst genom att bolagsbeskattningen avskaffas (se även under rubriken BOLAGSBESKATTNINGEN - SKADLIG OCH ONÖDIG i högerspalten av min blogg). I själva verket är det nog en förutsättning att bolagsbeskattningen avskaffas för att avdragsrätt för gåvor ska kunna införas.
torsdag 11 december 2008
MOMS MELLAN MOMSARE - Clas Ramert
Clas Ramert, en av Sveriges mest erfarna skatteexperter, har på sin sajt Skatter.se uppmärksammat och kommenterat mina tankar här på bloggen om den meningslösa redovisnings- och betalningscirkusen med moms mellan momsskattepliktiga företag. Det känns skönt med ett så stabilt stöd. Man kan annars gripas av tvivel, när alla sakkunniga rynkar pannan och problematiserar så barnsligt självklara lösningar.
Se även Svensk Skattetidning 2008 nr 8 sid 569 och 573.
Jag kan varmt rekommendera Skatter.se för alla som vill ställa frågor om skatteproblem och i övrigt följa med vad som händer i den alldeles för komplicerade skattevärlden. Den är suveränt utformad och - så vitt jag vet - unik i sitt slag i Skattesverige. Tack för den, Clas.
Se även Svensk Skattetidning 2008 nr 8 sid 569 och 573.
Jag kan varmt rekommendera Skatter.se för alla som vill ställa frågor om skatteproblem och i övrigt följa med vad som händer i den alldeles för komplicerade skattevärlden. Den är suveränt utformad och - så vitt jag vet - unik i sitt slag i Skattesverige. Tack för den, Clas.
fredag 5 december 2008
VOLVO I SKATTETVIST
Morgontidningarna GP, SvD, DN och Dagens Industri rapporterar om stora skattekrav på Volvo, dvs. den svenska tillverkaren av lastbilar mm. Tidigare har Volvo Personvagnar, alltså Fords svenska dotterbolag, för åtminstone sju år sedan 1999 upptaxerats med sammanlagt över 10 miljarder kr för vägrade avdrag för betalningar till sitt amerikanska moderbolag Ford.
Skatteverket anser nu att Volvo genom prissättning i affärer med sitt amerikanska dotterbolag Mack reducerat sin svenska vinst med c:a 830 milj kr. Jag saknar kännedom om omständigheterna, och på Volvo tycks man ta ganska lätt på frågan, eftersom man framhåller att Skatteverkets höjning är ogrundad. Enligt Volvos uppfattning har man följt OECD:s riktlinjer för internprissättning i internationella koncerner. Volvo förutsätter att den uppkomna dubbelbeskattningen undanröjs genom beslut i svensk domstol alternativt i överenskommelse mellan de inblandade staterna. Bolaget gör därför ingen avsättning i räkenskaperna. Uppfattningarna om rätt och fel i frågan tycks dock gå vitt i sär, eftersom Skatteverket inte bara räknat om Volvos resultat utan dessutom påfört skattetillägg, ett slags adminstrativ bestraffning, med 83 milj kr.
Frågan om internprissättning i internationella koncerner, s.k. transfer pricing (TP), utgör en av det högsta vansinnestopparna på det berg av galenskap som bolagsbeskattningen utgör. Regeln förutsätter att det går att fastställa vad som är ett marknadspris. OECD:s riktlinjer försöker precisera hur detta ska gå till.
En ledande princip är den s.k. armslängdsprincipen, dvs. att prissättningen ska motsvara vad som skulle ha avtalats mellan sinsemellan oberoende näringsidkare (som principen formuleras i den svenska lagstiftningen). OECD:s riktlinjer innehåller mekaniska, schabloniserade regler. För att dessa ska kunna tillämpas krävs att det först görs en jämförelseanlays, dvs. en bedömning av vilka transaktioner som skulle kunna jämföras med dem som Volvo och Mack har gjort. Därefter erbjuder anvisningarna ett antal metoder: Comparable uncontrolled price method (CUP), Resale price method, Cost plus method, Transactional profit method, Profit split method och Transactional net margin method. De som har utarbetat dessa principer och formulerat när och hur de bör användas har förmodligen aldrig arbetat praktiskt med problemen i ett företag. Troligen har de inte lämnat sin akademiska studerkammare eller sin modul i någon myndighet eller organisation.
Det är inte nog med att tillämpa dessa verklighetsfrämmande principer. Sedan 2007 finns det i Sverige särskilda regler om hur företagen måste sörja för dokumentation om tillämpade principer och former för sin internationella internprissättning. Lagstiftningen har följts upp med omfattande instruktioner från Skatteverket, vilka lagt sten på företagens administrativa börda. Det finns dels Skatteverkets föreskrifter om dokumentation av prissättning mellan företag i intressegemenskap, SKVFS 2007:1, dels Skatteverkets information, SKV M 2007:25 om dokumentation av prissättning av transaktioner mellan företag i intressegemenskap. Behovet av utökade administrativa rutiner både hos företag och skattemyndigheter – med åtföljande kommersiellt intresse för konsulter, utbildningsföretag m.m. – gjordes tydligt genom de helsidesannonser i dagspressen som dök upp när lagstiftnigen infördes.
Vid ett seminarium i höstas på Handelshögskolan i Stockholm arrangerat av Centrum för Skatterätt beskrev en av Sveriges mest kompetenta och erfarna experter på TP, Inga Nilsson, hur omöjligt det är att omsätta alla vackra tankar om TP till praktisk handling i företagen. Inga Nilsson är skattechef på Volvo och har tidigare varit verksam i skatteförvaltningen. Efter några ”enkla” bilder över formella, informella och verksamhetsbetingade strukturer och relationer i Volvo, insåg även den som bara sysslat med frågan vid skrivbordet, att detta är något som är omöjligt att genomföra på ett oangripbart sätt. Hur bra man än följer principerna, kan man alltid med goda argument hävda en motsatt ståndpunkt.
Man måste utgå från att företagen hanterar internprissättningsfrågan på ett sätt som gör att de kan använda sin redovisning för det den i första hand är ämnad, nämligen att rätt överblicka och styra verksamheten, dvs. att de använder prissättningen i annat syfte än att minska skatten. Hittar man på godtyckliga internavräkningspriser kommer man snart att felallokera sina resurser och köra i diket. Inte minst gäller detta i jätteföretag som Volvo. Vem kan bättre än Volvo motivera avräkningspriset på ett busschassi eller en specialkonstruerad växellåda? Vem kan avgöra vad priset för rättigheten att tillverka en viss detalj till en bilmodell är? Det finns i praktiken inga jämförbara företag eller situationer att stämma av någon armslängdsprissättning emot. Typiskt för företag i koncern är dessutom att de företar transaktioner med varandra som inte företas mellan oberoende företag. Man säljer helt enkelt inte vissa saker, rättigheter, kunskaper mm till utomstående. Men man måste ta betalt av dotterbolagen för att de utnyttjar det kunnande som utvecklats av moderbolaget. Annars blir resultatet fel i båda företagen.
Nu har alltså Skatteverket ansett att Volvo tillämpat dessa regler på ett felaktigt sätt. De kanske har rätt. Vad vet jag? Efter det att Volvo om efter kanske 7 - 8 års processande i skattedomstolarna fått Regeringsrättens ord på att Skatteverket hade rätt (i lagens mening), får Volvo begära att Sveriges regering och Skatteverket tar upp förhandlingar med sina amerikanska motsvarigheter. Om Volvo tagit för lite betalt av Mack, måste ju Mack ha överbeskattats. Det kanske den amerikanska skattemyndigheten, IRS, inte alls tycker. IRS tycker kanske att OECDs riktlinjer ger stöd för att Volvo har tagit alldeles för mycket betalt av Mack och att Macks inkomst borde varit ännu högre.
Enligt skatteavtal mellan Sverige och USA skall förhandlingar föras för att lösa tvisten, men det finns ingen skyldighet för parterna att komma överens. Parterna är inte Volvo mot Mack. Inte heller den svenska skattemyndigheten mot Volvo och/eller IRS mot Mack. Utan det är Sverige mot USA. I denna tvist är Volvo bara en åskådare. I bästa fall kommer Sverige och USA (kanske om 10 år) överens. Till dess måste Volvo leva med ett latent skattekrav. Just nu tycks man på Volvo vara säker på utgången. Men det är en sak att ha rätt och en annan att få rätt. Ett betalningskrav på c:a 1 miljard kr. (ej avdragsgillt) kommer i alla händelser att hänga över företaget för lång tid framöver. Och skattebesluten gäller bara för åren 2002 och 2003. Hur förhåller det sig med senare år?
Detta är numera vardagsmat i den internationella företagsskattevärlden. De värden som står på spel är typiskt sett i 10 eller 100 milj kr-klassen eller ännu mer. Den internationella skattejuridiken på området tillhör den absoluta toppnivån och tar enorma resurser i anspråk. Den som kan rädda hem 100 milj skattefria kronor (skatten är en ej avdragsgill kostnad) åt en klient är inte buskablyg vid sin fakturering. Och ett företag som kan spara så stora pengar är betalningsbenäget. Det är argumentationsförmågan snarare än klarläggandet av en objektiv sanning som är avgörande.
I kommentarerna till skattebesluten rörande Volvo Personvagnar skrev DN bl.a. Det är för Ford en naturlig del i en multinationell verksamhet att ständigt ligga i strid med skattemyndigheter i ett antal länder där man har verksamhet. Det är också en del av verksamheten för skattemyndigheter i olika länder att se till att en rimlig del av vinsterna också beskattas.
Precis så är det. Hur kan det få vara så? Hur kan ett regelverk tillåtas vara så oprecist och svårtolkat att företagen ständigt ligger i strid med skattemyndigheterna? Hur kan det accepteras att ländernas skattemyndigheter ligger i ständig tvist med varandra om beskattningsunderlag? Företagen är oskyldiga men blir offer i ländernas kamp om beskattningsunderlag. Vad är det för omständigheter som gör detta nödvändigt?
Det är inte nödvändigt! Läs boken Slopad bolagsskatt - analys och konsekvenser. Avskaffa bolagsbeskattningen och hela detta glaspärlespel faller samman och blir till intet. Arméer av lysande juridisk och ekonomisk kompetens kan frigöras för förnuftiga ändamål till mänsklighetens fromma.
Avskaffa bolagsbeskattningen. Ett onödigt ont.
Skatteverket anser nu att Volvo genom prissättning i affärer med sitt amerikanska dotterbolag Mack reducerat sin svenska vinst med c:a 830 milj kr. Jag saknar kännedom om omständigheterna, och på Volvo tycks man ta ganska lätt på frågan, eftersom man framhåller att Skatteverkets höjning är ogrundad. Enligt Volvos uppfattning har man följt OECD:s riktlinjer för internprissättning i internationella koncerner. Volvo förutsätter att den uppkomna dubbelbeskattningen undanröjs genom beslut i svensk domstol alternativt i överenskommelse mellan de inblandade staterna. Bolaget gör därför ingen avsättning i räkenskaperna. Uppfattningarna om rätt och fel i frågan tycks dock gå vitt i sär, eftersom Skatteverket inte bara räknat om Volvos resultat utan dessutom påfört skattetillägg, ett slags adminstrativ bestraffning, med 83 milj kr.
Frågan om internprissättning i internationella koncerner, s.k. transfer pricing (TP), utgör en av det högsta vansinnestopparna på det berg av galenskap som bolagsbeskattningen utgör. Regeln förutsätter att det går att fastställa vad som är ett marknadspris. OECD:s riktlinjer försöker precisera hur detta ska gå till.
En ledande princip är den s.k. armslängdsprincipen, dvs. att prissättningen ska motsvara vad som skulle ha avtalats mellan sinsemellan oberoende näringsidkare (som principen formuleras i den svenska lagstiftningen). OECD:s riktlinjer innehåller mekaniska, schabloniserade regler. För att dessa ska kunna tillämpas krävs att det först görs en jämförelseanlays, dvs. en bedömning av vilka transaktioner som skulle kunna jämföras med dem som Volvo och Mack har gjort. Därefter erbjuder anvisningarna ett antal metoder: Comparable uncontrolled price method (CUP), Resale price method, Cost plus method, Transactional profit method, Profit split method och Transactional net margin method. De som har utarbetat dessa principer och formulerat när och hur de bör användas har förmodligen aldrig arbetat praktiskt med problemen i ett företag. Troligen har de inte lämnat sin akademiska studerkammare eller sin modul i någon myndighet eller organisation.
Det är inte nog med att tillämpa dessa verklighetsfrämmande principer. Sedan 2007 finns det i Sverige särskilda regler om hur företagen måste sörja för dokumentation om tillämpade principer och former för sin internationella internprissättning. Lagstiftningen har följts upp med omfattande instruktioner från Skatteverket, vilka lagt sten på företagens administrativa börda. Det finns dels Skatteverkets föreskrifter om dokumentation av prissättning mellan företag i intressegemenskap, SKVFS 2007:1, dels Skatteverkets information, SKV M 2007:25 om dokumentation av prissättning av transaktioner mellan företag i intressegemenskap. Behovet av utökade administrativa rutiner både hos företag och skattemyndigheter – med åtföljande kommersiellt intresse för konsulter, utbildningsföretag m.m. – gjordes tydligt genom de helsidesannonser i dagspressen som dök upp när lagstiftnigen infördes.
Vid ett seminarium i höstas på Handelshögskolan i Stockholm arrangerat av Centrum för Skatterätt beskrev en av Sveriges mest kompetenta och erfarna experter på TP, Inga Nilsson, hur omöjligt det är att omsätta alla vackra tankar om TP till praktisk handling i företagen. Inga Nilsson är skattechef på Volvo och har tidigare varit verksam i skatteförvaltningen. Efter några ”enkla” bilder över formella, informella och verksamhetsbetingade strukturer och relationer i Volvo, insåg även den som bara sysslat med frågan vid skrivbordet, att detta är något som är omöjligt att genomföra på ett oangripbart sätt. Hur bra man än följer principerna, kan man alltid med goda argument hävda en motsatt ståndpunkt.
Man måste utgå från att företagen hanterar internprissättningsfrågan på ett sätt som gör att de kan använda sin redovisning för det den i första hand är ämnad, nämligen att rätt överblicka och styra verksamheten, dvs. att de använder prissättningen i annat syfte än att minska skatten. Hittar man på godtyckliga internavräkningspriser kommer man snart att felallokera sina resurser och köra i diket. Inte minst gäller detta i jätteföretag som Volvo. Vem kan bättre än Volvo motivera avräkningspriset på ett busschassi eller en specialkonstruerad växellåda? Vem kan avgöra vad priset för rättigheten att tillverka en viss detalj till en bilmodell är? Det finns i praktiken inga jämförbara företag eller situationer att stämma av någon armslängdsprissättning emot. Typiskt för företag i koncern är dessutom att de företar transaktioner med varandra som inte företas mellan oberoende företag. Man säljer helt enkelt inte vissa saker, rättigheter, kunskaper mm till utomstående. Men man måste ta betalt av dotterbolagen för att de utnyttjar det kunnande som utvecklats av moderbolaget. Annars blir resultatet fel i båda företagen.
Nu har alltså Skatteverket ansett att Volvo tillämpat dessa regler på ett felaktigt sätt. De kanske har rätt. Vad vet jag? Efter det att Volvo om efter kanske 7 - 8 års processande i skattedomstolarna fått Regeringsrättens ord på att Skatteverket hade rätt (i lagens mening), får Volvo begära att Sveriges regering och Skatteverket tar upp förhandlingar med sina amerikanska motsvarigheter. Om Volvo tagit för lite betalt av Mack, måste ju Mack ha överbeskattats. Det kanske den amerikanska skattemyndigheten, IRS, inte alls tycker. IRS tycker kanske att OECDs riktlinjer ger stöd för att Volvo har tagit alldeles för mycket betalt av Mack och att Macks inkomst borde varit ännu högre.
Enligt skatteavtal mellan Sverige och USA skall förhandlingar föras för att lösa tvisten, men det finns ingen skyldighet för parterna att komma överens. Parterna är inte Volvo mot Mack. Inte heller den svenska skattemyndigheten mot Volvo och/eller IRS mot Mack. Utan det är Sverige mot USA. I denna tvist är Volvo bara en åskådare. I bästa fall kommer Sverige och USA (kanske om 10 år) överens. Till dess måste Volvo leva med ett latent skattekrav. Just nu tycks man på Volvo vara säker på utgången. Men det är en sak att ha rätt och en annan att få rätt. Ett betalningskrav på c:a 1 miljard kr. (ej avdragsgillt) kommer i alla händelser att hänga över företaget för lång tid framöver. Och skattebesluten gäller bara för åren 2002 och 2003. Hur förhåller det sig med senare år?
Detta är numera vardagsmat i den internationella företagsskattevärlden. De värden som står på spel är typiskt sett i 10 eller 100 milj kr-klassen eller ännu mer. Den internationella skattejuridiken på området tillhör den absoluta toppnivån och tar enorma resurser i anspråk. Den som kan rädda hem 100 milj skattefria kronor (skatten är en ej avdragsgill kostnad) åt en klient är inte buskablyg vid sin fakturering. Och ett företag som kan spara så stora pengar är betalningsbenäget. Det är argumentationsförmågan snarare än klarläggandet av en objektiv sanning som är avgörande.
I kommentarerna till skattebesluten rörande Volvo Personvagnar skrev DN bl.a. Det är för Ford en naturlig del i en multinationell verksamhet att ständigt ligga i strid med skattemyndigheter i ett antal länder där man har verksamhet. Det är också en del av verksamheten för skattemyndigheter i olika länder att se till att en rimlig del av vinsterna också beskattas.
Precis så är det. Hur kan det få vara så? Hur kan ett regelverk tillåtas vara så oprecist och svårtolkat att företagen ständigt ligger i strid med skattemyndigheterna? Hur kan det accepteras att ländernas skattemyndigheter ligger i ständig tvist med varandra om beskattningsunderlag? Företagen är oskyldiga men blir offer i ländernas kamp om beskattningsunderlag. Vad är det för omständigheter som gör detta nödvändigt?
Det är inte nödvändigt! Läs boken Slopad bolagsskatt - analys och konsekvenser. Avskaffa bolagsbeskattningen och hela detta glaspärlespel faller samman och blir till intet. Arméer av lysande juridisk och ekonomisk kompetens kan frigöras för förnuftiga ändamål till mänsklighetens fromma.
Avskaffa bolagsbeskattningen. Ett onödigt ont.
torsdag 4 december 2008
MOMS MELLAN MOMSARE - IGEN
Centrum för Skatterätt arrangerade i dag i sin serie lunchseminarier inom indirekt skatt (MOMS) en ytterligt intressant presentation av Anna Sandberg Nilsson, Svenskt Näringsliv, av ämnet Krav på lagstiftaren från näringslivet med kommentarer av Jens Gullfeldt, International General Electric AB.
Trots sin tilltalande och i grunden begripliga konstruktion har MOMSen blivit allt mer komplicerad och svårhanterlig. Anna exemplifierade och förde fram både kort- och långsiktiga krav på lagstiftaren. Förenkla inom ramen för befintlig EG-lagstiftning; Använd de bästa exemplen från andra medlemsstater; Minska den adminstrativa bördan och kontrollera skatten bättre. På sikt behöver hela den svenska momslagstiftningen utredas. Vad fungerar och vad fungerar inte? Hur aktuell är en regel m.h.t. ursprungligt syfte? I varje sammanhang gäller det att utvärdera följande: Hur får vi fler företag? Hur skapar vi bättre förutsättningar för våra företag? Kan vi förenkla för företagen? Hur kan våra företag konkurrera med utländska företag? Hur lockar vi utländska företag att etablera sig i Sverige?
Jens Gullfelt framhöll att eftersom momsen är en transaktionsskatt måste företaget veta exakt vad som är rätt. Det finns inte utrymme för diskussion. Skall moms debiteras på fakturan eller inte; vilken skattesats gäller för just den specifika transaktionen? Redovisningssystemen måste byggas rätt från början. Blir det fel, kommer felet att multipliceras med antalet transaktioner.
Moms tas ju ut – inte bara när vi privatpersoner köper något – utan även på transaktioner mellan företag. Det belopp som ett säljande företag ska betala in till Skatteverket får ett köpande företag tillbaka från Skatteverket. Uppkommer fel mångfaldigas det och fortplantar det sig genom produktions- och distributionsleden. När momsen infördes på 1960-talet var den långt ifrån heltäckande. Då var det nödvändigt att skattepliktiga transaktioner i alla led belades med skatt. Säljaren visste i vilken utsträckning hans försäljning var skattepliktig; köparen visste om han bedrev en verksamhet där han fick avdrag för moms. Däremot var det svårt för en säljare att veta vad som gällde för köparen och för köparen vad som gällde för säljaren. Då var det lämpligt (och nödvändigt) att momsen i princip utgick i alla produktions- och distributionsled. Så är det inte längre. Nu är momsen med enstaka undantag heltäckande. Det är därför helt onödigt att företagen sinsemellan fakturerar varandra moms.
Eftersom moms tas ut på alla transaktioner mellan företag förekommer en gigantisk betalningscirkus – helt i onödan. Felriskerna är monumentala. Det är lätt fuska genom att inte ta upp hela utgående skatten (försäljningsskatten) eller dra av en obefintlig ingående skatt (skatten på inköp). Att ingående skatt är större än utgående skatt (och Skatteverket skyndsamt ska skicka ut pengar till företaget) är inte något onormalt eller uppseendeväckande. Kontrollen försvåras genom att transaktionerna dränks i det enorma redovisningsflöde som månatligen forsar in till Skatteverket. En enorm kreditvolym ockuperas av det helt onödiga momsbetalningsflödet.
Varje företag (såväl juridisk person som egenföretagare) är registrerad hos Skatteverket och har ett eget registeringsnummer. Företagen ska i samband med registreringen beskriva sin verksamhet. I ytterst få fall bedrivs verkamhet som inte är skattepliktig. Det är bland företag så gott som bara i bank- och försäkringsverksamhet och i fastighetsbranschen som skattskyldighet inte förekommer. Och i fastighetsförvaltning kan företagen i eget intresse begära att få vara skattskyldiga. Skatteverket kan alltså enkelt utfärda ett certifikat för varje företag som anger att det är momsskatteskyldigt. Redan nu fungerar momsregistreringsnumret, som enligt lag skall anges på fakturor och andra företagsformulär, som ett slags certifiering. I förekommande fall skulle Skatteverket dessutom kunna ange i vilken verksamhet företaget inte är skattskyldigt, eller i vilken verksamhet en normalt icke skattskyldig (t.ex. en bank) är skattskyldig (t.ex. bankens uthyrning av bankfack). Vid försäljningar som sker till den del av verksamheten som företaget är skattskyldigt för, är det onödigt för företag att debitera moms.
Myndigheter och organisationer m.fl. har ofta verksamheter som delvis inte är skattepliktiga (dvs. befinner sig i samma situation som vanliga privatpersoner) och delvis är skattepliktiga. För dessa skulle Skatteverket kunna utfärda certifikat för den skattepliktiga delen, dvs. intyga att verksamheten till viss del ska behandlas som ett vanligt företag. Sker försäljning till den andra delen (den icke skattepliktiga) skall säljaren debitera moms på fakturan.
Den diskussion som följde på föredraget vederlade – som vanligt – inte att detta vore en framkomlig möjlighet att förenkla momssystemet och reducera de praktiska och rättsliga problem som skatten vållar. Till Annas önskelista om en förutsättningslös utredning av hela den svenska momslagstiftningen vill jag därför lägga utredning av förutsättningarna att ta bort momsen mellan momsare.
Se även artiklar i Svensk Skattetidning 2008 nr 8 sid. 569 och 573 samt min blogg 13 november under rubriken Moms mellan Momsare och skatter.se.
Trots sin tilltalande och i grunden begripliga konstruktion har MOMSen blivit allt mer komplicerad och svårhanterlig. Anna exemplifierade och förde fram både kort- och långsiktiga krav på lagstiftaren. Förenkla inom ramen för befintlig EG-lagstiftning; Använd de bästa exemplen från andra medlemsstater; Minska den adminstrativa bördan och kontrollera skatten bättre. På sikt behöver hela den svenska momslagstiftningen utredas. Vad fungerar och vad fungerar inte? Hur aktuell är en regel m.h.t. ursprungligt syfte? I varje sammanhang gäller det att utvärdera följande: Hur får vi fler företag? Hur skapar vi bättre förutsättningar för våra företag? Kan vi förenkla för företagen? Hur kan våra företag konkurrera med utländska företag? Hur lockar vi utländska företag att etablera sig i Sverige?
Jens Gullfelt framhöll att eftersom momsen är en transaktionsskatt måste företaget veta exakt vad som är rätt. Det finns inte utrymme för diskussion. Skall moms debiteras på fakturan eller inte; vilken skattesats gäller för just den specifika transaktionen? Redovisningssystemen måste byggas rätt från början. Blir det fel, kommer felet att multipliceras med antalet transaktioner.
Moms tas ju ut – inte bara när vi privatpersoner köper något – utan även på transaktioner mellan företag. Det belopp som ett säljande företag ska betala in till Skatteverket får ett köpande företag tillbaka från Skatteverket. Uppkommer fel mångfaldigas det och fortplantar det sig genom produktions- och distributionsleden. När momsen infördes på 1960-talet var den långt ifrån heltäckande. Då var det nödvändigt att skattepliktiga transaktioner i alla led belades med skatt. Säljaren visste i vilken utsträckning hans försäljning var skattepliktig; köparen visste om han bedrev en verksamhet där han fick avdrag för moms. Däremot var det svårt för en säljare att veta vad som gällde för köparen och för köparen vad som gällde för säljaren. Då var det lämpligt (och nödvändigt) att momsen i princip utgick i alla produktions- och distributionsled. Så är det inte längre. Nu är momsen med enstaka undantag heltäckande. Det är därför helt onödigt att företagen sinsemellan fakturerar varandra moms.
Eftersom moms tas ut på alla transaktioner mellan företag förekommer en gigantisk betalningscirkus – helt i onödan. Felriskerna är monumentala. Det är lätt fuska genom att inte ta upp hela utgående skatten (försäljningsskatten) eller dra av en obefintlig ingående skatt (skatten på inköp). Att ingående skatt är större än utgående skatt (och Skatteverket skyndsamt ska skicka ut pengar till företaget) är inte något onormalt eller uppseendeväckande. Kontrollen försvåras genom att transaktionerna dränks i det enorma redovisningsflöde som månatligen forsar in till Skatteverket. En enorm kreditvolym ockuperas av det helt onödiga momsbetalningsflödet.
Varje företag (såväl juridisk person som egenföretagare) är registrerad hos Skatteverket och har ett eget registeringsnummer. Företagen ska i samband med registreringen beskriva sin verksamhet. I ytterst få fall bedrivs verkamhet som inte är skattepliktig. Det är bland företag så gott som bara i bank- och försäkringsverksamhet och i fastighetsbranschen som skattskyldighet inte förekommer. Och i fastighetsförvaltning kan företagen i eget intresse begära att få vara skattskyldiga. Skatteverket kan alltså enkelt utfärda ett certifikat för varje företag som anger att det är momsskatteskyldigt. Redan nu fungerar momsregistreringsnumret, som enligt lag skall anges på fakturor och andra företagsformulär, som ett slags certifiering. I förekommande fall skulle Skatteverket dessutom kunna ange i vilken verksamhet företaget inte är skattskyldigt, eller i vilken verksamhet en normalt icke skattskyldig (t.ex. en bank) är skattskyldig (t.ex. bankens uthyrning av bankfack). Vid försäljningar som sker till den del av verksamheten som företaget är skattskyldigt för, är det onödigt för företag att debitera moms.
Myndigheter och organisationer m.fl. har ofta verksamheter som delvis inte är skattepliktiga (dvs. befinner sig i samma situation som vanliga privatpersoner) och delvis är skattepliktiga. För dessa skulle Skatteverket kunna utfärda certifikat för den skattepliktiga delen, dvs. intyga att verksamheten till viss del ska behandlas som ett vanligt företag. Sker försäljning till den andra delen (den icke skattepliktiga) skall säljaren debitera moms på fakturan.
Den diskussion som följde på föredraget vederlade – som vanligt – inte att detta vore en framkomlig möjlighet att förenkla momssystemet och reducera de praktiska och rättsliga problem som skatten vållar. Till Annas önskelista om en förutsättningslös utredning av hela den svenska momslagstiftningen vill jag därför lägga utredning av förutsättningarna att ta bort momsen mellan momsare.
Se även artiklar i Svensk Skattetidning 2008 nr 8 sid. 569 och 573 samt min blogg 13 november under rubriken Moms mellan Momsare och skatter.se.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
